Den gällande synen på evidens, dvs vetenskapligt stöd, för psykologisk behandling i Svergie formulerades för första gången av American Psychological Association (APA, Presidential Task Force, 2006). De identifierar tre stödsystem för evidensbaserad psykologisk behandling och dessa är; bästa tillgängliga forskning, klinisk expertis och patienthänsyn.

Bästa möjliga forskning

Vad gäller det första stödsystemet, bästa möjliga forskning, brukar man med detta avse behandlingar med empiriskt stöd, varmed åsyftas upprepade, minst två, randomiserade, kontrollerade studier, som visar behandlingens effekt (s.k. RCT-studier, randomized control trials). Av relationella terapiformer som har evidensstöd kan nämnas, Mentaliseringsbaserad psykoterapi (MBT) (Fonagy, Bateman, 2006), Affektfobiterapi (AFT) (McCullough, 1997), Interpersonell psykoterapi (IPT) (Klerman, Weissman, Rounsaville, Chevron, 1984), samt Brief Relational Therapy (BRT) (Safran, Muran, 2000). Interpersonell psykoterapi har visat evidens för depression för flera olika patientgrupper såsom vuxna, ungdomar (Brunstein-Klomek, A, Zalsman, Gil, Mufson, 2007), postpartumdepression, somatiska patienter med depression och äldre, samt för bulimi (Weissman, Markowittz, Klerman, 2007). MBT har visat evidens vid borderline i en RCT-studie (Bareman, Fonagy, 2001) och ytterligare studier är på väg (www.mbtsverige, 2010). Gällande evidensläget för Affektfobiterapi har effekten varit likvärdig med KBT i två kontrollerade studier, på kluster C personlighetsstörning (Havnesköld, 2010). Beträffande Relationell korttidsterapi, BRT, har det genomförts en kontrollerad studie av personlighetsstörningar, kluster C. med likvärdigt resultat som för KBT (Muran, et al, 2005).

Mot bakgrund av att den relationellt arbetande psykoterapeuten har som behandlingsmål att få till stånd en trygg anknytningsrelation i terapin (Bowlby, 1988, Fosha, 2000, Fonagy, 2001, Daniel, 2006, Dales, 2008), kan det ses som ett vetenskapligt stöd för det relationella perspektivet att alliansen rapporterats vara en av de bästa prediktorerna för psykoterapeutisk framgång (Safran et al 2008). Alliansen har också kommit att inta en central plats i förklaringsmodellen för "common factors", dvs. metodövergripande terapivariabler, som bidrar till positiva förändringar i psykoterapi (ibid.).

En flerdimensionell definition av evidensbegreppet förutsätter att även andra kunskapskällor än RCT-metoden, belyser evidensläget (Westen, Novotny, 2004, Ramey, Grubb, 2009). En forskningsinriktning som ger vetenskapligt stöd åt de relationella terapierna är utvecklings-psykologiska spädbarnsstudier, inriktade på samspelet mellan barnet och föräldern. Videotekniken har gjort det möjligt att göra mikroanalyser av den kommunikativa dans som försiggår mellan omvårdnadspersonen och spädbarnet. Anknytningsteoretisk forskning har kunnat belägga uppkomst av, å ena sidan, psykopatologi i dysfunktionella interaktionsmönster mellan mor och barn (Main, Hesse, 2000, Lyons-Ruth, Agrawal, Gunderson, Holmes, 2004, Lyons-Ruth, Spielman, 2004, Lyons-Ruth, David, 2005, ). Och, å andra sidan, hur optimal utveckling och livslång motståndskraft påverkas av i vilken utsträckning mor-barn är inbegripna i en fungerande reglering av affektiva tillstånd (Beebe & Lachmann, 1994), Emde , 1988, Stern, 1985, Trevarthen, 1993, Tronick, 1998, 2002, 2003). Dyadens koordinerade kommunikation är till för att (åter)skapa trygghet och samklang i relationen, vilket skapar de bästa utvecklings-betingelserna för centrala förmågor i den kognitiva/affektiva utvecklingen såsom intersubjektivitet (Stern, 2004), vilket är förmågan att vara i och dela känslo- och tankemässiga landskap med andra människor. Och mentalisering (Fonagy, 2004), som är förmågan att tänka och känna kring egna och andras tankar och känslor. Flexibelt anpassat efter utvecklingsbehov arbetar den relationellt inriktade psykoterapeuten på att, likt (men inte som) en förälder, bistå patienten i dennes affektreglering, genom ett hjälpsamt, lyhört och respektfullt utforskande av personens svårigheter. De nya interpersonella erfarenheter som blir följden gör det möjligt för patienten att börja reparera och läka följderna av tidigare brister i samspelet med betydelsefulla andra, vilket resulterar i en ökad förmåga att förstå och dela egna och andras tankar och känslor som, i sin tur, leder till ökad social kompetens med åtöljande positiva återkopplingsmekanismer.

Klinisk expertis

Beträffande det andra stödsystemet klinisk expertis kan det vara relevant att känna till vad forskning om skicklighet (oavsett disciplin) funnit; att skicklighet handlar om att förhålla sig till relevanta situationer på ett flexibelt och kreativt sätt, med lyhördhet för sammanhanget, vilket kan ställas mot nybörjarens ofta rigida förhållande till metodspecifika råd och rekommendationer (Safran, Muran, 2000). Enligt APA (2006) handlar klinisk expertis om att grunda sitt arbete på tidigare erfarenheter, ha förmåga att utveckla terapeutiska allianser och ha välgrundade skäl för sina kliniska beslut. APA menar vidare att den kliniska expertisen ska användas till att integrera den bästa tillgängliga forskningen med klientens karaktäristik och behov och avgöra vilken som är den bästa tänkbara matchningen mellan de två (ibid). För uppnå denna matchning strävar terapeuten i relationell psykoterapi efter att nyttja sig själv som ett terapeutiskt instrument, för att avläsa situationen och fatta adekvat kliniska beslut. Hit hör förmågan att hålla kvar uppmärksamheten på den interaktiva processen och att artikulera sin upplevelse av vad som äger rum i kontakten och initiera en dialog kring vad det är som spelas upp (Safran, Muran, 2000).

Patienthänsyn

Det tredje stödsystemet, patienthänsyn, där personens karaktäristik, kultur och preferenser tas i beaktande vid kliniska beslut (APA, 2006) kan, utifrån relationell termenologi, jämföras med ”optimal responsiveness” som handlar om att bemöta patienten utifrån dennes unika utvecklingsmässiga behov. Terapeutens intention är inriktad på att förstå hur det är att vara just denna person och försöka se världen genom hennes eller hans ögon (Stolorow, Atwood, Orange, 2002). En terapeut som på detta sätt avstår från att bestämma dagordningen, för att istället lyhört förhålla sig till hur interaktionen med patienten utvecklas, kan lättare använda sig av patient-terapeutrelationens läkande krafter (Sandell, 2004). Dessa läkande krafter kan bara nyttjas fullt ut inom ramen för en trygg anknytningsrelation (Bowlby, 1988). Det innebär att patienten, i terapeuten, identifierar en trygg följeslagare (Fosha, 2000) i ansträngningarna att bemästra, minska och läras sig leva med psykologiska problem. Alliansen byggs upp av att terapeuten inbjuder till att skapa en delad medvetenhet om vad som sker i interaktionen och reflektera kring det som händer i mötet (Bordin, 1979, Safran, Muran, 2000). Gör vi rätt sak? Vad är målet? Ser vi lika eller olika på saker och ting? Hur förhandlar vi om dessa saker? För att skapa tillitsfullhet i kontakten strävar terapeuten också efter att försöka förstå uppkomsten av brott och störningar i alliansen (inte minst sina egna bidrag) (Safran, Muran, 2000). Genom att tillsammans med patienten på detta sätt skapa ett delat intersubjektivt fält, skapas förutsättningar för ett gemensamt processande av psykisk smärta, lika väl som känslor av trygghet, nyfikenhet, glädje och stolthet (Fosha, 2010).

Vid sidan av att fokusera på patient-terapeutrelationen, ägnar den relationelle psykoterapeuten även sitt intresse åt patientens interpersonella kontext (Wachtel, 2008, Orange, 2009), kultur och samhällsfaktorernas betydelse för psykiska hälsa och ohälsa (Suchet, Harris, Aron, 2007), liksom relationen till naturen (Bodnar, 2008, Santostefano, 2008) och religion/andlighet (Jones, 1991).

Evidens för ekopsykoterapi

Miljöpsykologin har idag en robust kunskap om naturens hälsofrämjande egenskaper. Det har t. ex. belagts att naturupplevelser i vackra och njutbara naturmiljöer leder till stressreduktion. Njutbara naturupplevelser leder till en minskad aktivitet i den sympatiska delen av nervsystemet, vilket reducerar stressnivån. Samtidigt ökar aktiviteten i den parasympatiska delen av nervsystemet, vilket leder till återhämtning. Denna förändring har kunnat påvisas ske efter så kort tid som 4-7 minuter. Man har också funnit att stresshormonet cortisol minskar under vistelse i naturen samtidigt som lugn-och-ro-hormonet oxitosyn ökar. Det är också välbelagt att vistelse i naturen hjälper människor med mental utmattning att återfå sin arbetskapacitet och koncentrationsförmåga.