Ekopsykologi är ett ämnesfält som intresserar sig för relationen mellan människan och

övrig natur. Människan ses i sitt totala relationella fält i världen som helhet.

Analysområdet utvidgas till att gälla relationerna mellan människan och övrig

natur, sådan den kommer till uttryck i känslor, tankar, drömmar och handlingar i

förhållande till djur, växter, platser, landskap, himlen, jorden, elementen och universum i

sin helhet. Ekopsykologin lär oss att (återigen) möta även det icke-mänskliga (eller mer än-

mänskliga) som subjekt istället för objekt.

Vår identitet, vilka vi är, är vi alltid i relation till någonting, inte minst är vi till i relation till

jorden själv, luften vi andas, vattnet vi dricker och landskapen vi bebor. Eko i

ekopsykologi/ekopsykoterapi finns som förled för att visa att psykologi/terapi likaväl som

biologi behöver innefatta de ekologiska sammanhang som de levande varelserna

befinner sig i.

En lättillgänglig presentation av ekopsykologi erbjuds av Hashbach (2012)

som formulerar sju ekopsykologiska principer :

• Människan är biologisk varelse med en evolutionär historia.

• Det mänskliga livet står i ett ömsesidigt beroende med den övriga naturen.

• Direkt sinnesupplevande av naturfenomen utgör en outtömlig källa till kunskap,

glädje och realisering av människans potential.

• Omedvetna processer äger rum i förhållande till naturen och jorden själv.

• Naturkontakt bidrar till mental och fysisk hälsa.

• Naturkontakt är grogrund psykologisk utveckling.

• Den moderna människan behöver en fördjupad kontakt med det vilda, för att bli

påminda om vilka vi själva är.

Det vilda är också något inre, påpekar Hasbach. Det är inte i första hand bortträningen

av de aggressiva och sexuella drifterna som ger upphov till neuroser, som Freud

menade. Istället är patologin en pervertering av dessa drifter. Genom att grunda vår

“primal wild energy” i ömsesidighet istället för i att härska och behärskas har vi chans att

uppleva det vilda på ett djupare och mer levande sätt (Hasbach 2012). Jägar-samlarfolk

kännetecknas av stor ömsesidighet i gruppen, likaväl som i förhållande till övrig natur

(Totton, 2011).